Restaurering av jordbruksekosystem
Att restaurera jordbruksekosystem handlar till stor del om att bevara och återskapa naturliga ängs- och betesmarker och våtmarker, men också att bevara och återskapa landskapselement som till exempel stenmurar.
Öppna illustrationen i större format
I flera tusen år har människan brukat gräsmarker i odlingslandskapet. Resultatet av brukandet var stora arealer med magra gräsmarker med hög mångfald av blommande örter, gräs, och insekter såsom fjärilar, blomflugor och bin. Andra insekter levde på de solbelysta träden eller på betesdjurens spillning.
Odlingslandskapet har minskat i omfattning under de senaste hundra åren och framför allt har arealen ängs- och betesmarker minskat kraftigt. Av Sveriges landyta består odlingslandskapet numera av omkring 6 % åker, enbart 1 % ängs- och betesmarker och 7 % av andra öppna gräsmarker. Många av gräsmarksarterna har förlorat sina livsmiljöer och har dessutom svårt att sprida sig till andra gräsmarker i ett alltmer fragmenterat landskap. Den viktiga pollineringen minskar eftersom pollinerande insekter inte längre kan hitta tillräckligt med boplatser eller mat i de isolerade miljöerna. Hälften av alla hotade arter finns i odlingslandskapet.
Naturrestaurering i jordbrukslandskapet handlar till stor del om att restaurera och återskapa naturliga ängs- och betesmarker med hög biologisk mångfald. Utöver det kan många åtgärder stärka den biologiska mångfalden i odlingslandskapet. Eftersom vatten flyter igenom hela landskapet kan även åtgärder behöva göras för till exempel vattendrag och svämplan. Ett exempel är att bevara kantzoner mot vatten, se mer under sötvattensekosystemet.
Gynna mångfalden i ängs- och betesmarker (jordbruksverket.se)
Exempel på viktiga restaureringsåtgärder
Behåll fristående stora träd
Få miljöer är så artrika som gamla och grova lövträd i kulturlandskapet. De trädmiljöer som finns i det svenska kulturlandskapet är i flera avseenden unika i ett internationellt perspektiv. Jätteträd, mycket gamla träd och grova hålträd är särskilt skyddsvärda på grund av deras stora betydelse för biologisk mångfald. Många rödlistade arter är beroende av sådana träd för att de ska kunna finnas i livskraftiga populationer.
Gynna ängs- och naturbetesmarker
Ängar och betesmarker är några av våra mest artrika marker. Där kan hundratals växter, svampar, fåglar och pollinerare, såsom humlor, bin och fjärilar, samt andra djur hitta boplats eller föda. Betesmarker som aldrig har gödslats eller plöjts är särskilt artrika och värdefulla och kallas för naturbetesmarker. Gemensamt för ängar och betesmarker är att de är beroende av hävd, det vill säga skötsel i form av slåtter eller bete. Utan sådan skötsel riskerar de att växa igen och så småningom bli skog. Restaurering och återskapande av dessa marker är viktiga åtgärder för att gynna biologisk mångfald i jordbruksekosystemet.
Skötsel av betesmarker och slåtterängar (jordbruksverket.se)
Bevara stenmurar
Småvatten och stenmurar i jordbruksmark, åkerholmar och alléer är några av de landskapselement som är viktiga att bevara för den biologiska mångfalden. De är därför skyddade som biotopskyddsområden i hela landet. Det innebär att man inte får ta bort eller förstöra stenmurar och vissa andra landskapselement.
Stenmuren har höga biologiska värden. Miljön kring stenmuren är vanligtvis torr, ljus och varm vilket gör att det växer mycket blommor runt den och att djur trivs där. Ofta ansluter stenmuren dessutom till en åkerren som också har höga biologiska värden.
Stenmuren fungerar som skydd och övervintrings¬plats åt flera nyttodjur som nyckelpigor, spindlar, rovsteklar och humlor. Nyttodjuren kan äta skadeinsekter på grödor och hjälpa till med pollineringen av odlade och vilda växter.
Regler och råd för att bevara natur- och kulturmiljöer (jordbruksverket.se)
Bevara åkerholmar
Åkerholmar är områden i en åkermark eller tidigare åkermark som inte har varit möjliga att odla. Ofta domineras de av berghällar eller mycket stenig mark men de kan också innehålla stora flyttblock, solitärträd eller en gravhög. Åkerholmar är ett viktigt inslag i landskapet eftersom de skapar variation till nytta för växter och djur. För humlor, bin och fåglar är åkerholmarna ett viktigt område där de kan hitta mat hos många blommor som växer där. För hare och rådjur är åkerholmar bra platser att söka både föda och skydd på.
Regler och råd för att bevara natur- och kulturmiljöer (jordbruksverket.se)
Bevara kantzoner
Kantzoner i jordbruket är övergångszoner till exempel mellan åker och väg. En kantzon med blommor och ogräs ger nektar och pollen som nyttoinsekter, såsom humlor, parasitsteklar och blomflugor använder som föda. De i sin ger pollineringstjänster och minskar antalet skadegörare. Då behövs mindre växtskyddsmedel. Med fler insekter och frön gynnas även fåglar som svalor och lärkor. Det finns också kantzoner mot vatten, se det limniska ekosystemet.
Restaurera alléer
Alléer är värdefulla livsmiljöer för många arter, både i träden själva och i marken runt omkring dem. Alléer fungerar också som spridningsvägar i landskapet för både växter och djur. Till exempel navigerar humlor efter alléer. Alléerna är även en tillflyktsort för nyttoinsekter som rovsteklar, nyckelpigor och jordlöpare som lever på skadegörare i åkrarna. Många alléer är gamla och är en del av det historiska landskapet. Det är viktigt att successivt föryngra dem genom att plantera nya träd. Alléer skyddas generellt i hela landet.
Regler och råd för att bevara natur- och kulturmiljöer (jordbruksverket.se)
Främja varierat jordbruk
Det historiska landskapet var småskaligt och varierat eftersom de brukade markerna var små, åkrar och ängar var avgränsade med småmiljöer såsom brukningsvägar, stenmurar, småvatten, buskrader, gräsremsor och gärdsgårdar.
Det är inte nödvändigt att återinföra traditionella metoder för att bevara odlingslandskapets biologiska mångfald, men det behövs ett arbetssätt där man utgår från dagens förutsättningar och anpassar skötseln till arter och naturtyper.
Biologisk mångfald är grundläggande för ekosystemtjänster som pollinering, vattenrening och klimatreglering. Genom att vara mer resurseffektiva kan vi minska vår påverkan på dessa tjänster och skydda de processer som klimatet och våra samhällen är beroende av. Om vi exempelvis förvaltar jordbruksmark hållbart kan vi bevara markens hälsa och dess förmåga att binda koldioxid, vilket i sin tur motverkar klimatförändringar.
Röja sly
Ängs- och betesmarkerna behöver betas av kor, hästar eller får för att de ska behålla sin mångfald och inte växa igen och bli skog. Ibland kan man behöva komplettera betet med andra åtgärder som till exempel att röja bort sly. Många växter är beroende av att markerna betas eller röjs, annars försvinner de. Några exempel är fältgentiana, slåtterfibbla och slåttergubbe.
Film: Fältgentiana – projekt om livskraftiga gräsmarker (youtube.com)