Restaurering av sötvattensekosystem
Att restaurera vattendrag, sjöar och svämplan kan innebära olika typer av åtgärder som att skapa fritt strömmande vatten, återskapa lekområden och vandringsvägar och återskapa våtmarker.
Öppna illustrationen i större format
Det typiska för sötvattensekosystem (även kallat limniska ekosystem) är deras dynamik. De förändras, strömmar, eroderar. Denna dynamik är något som vi nyttjat genom vattenkraft men även försökt motverka under lång tid. En stor del av Sveriges sötvattensmiljöer är kraftigt påverkade av mänsklig verksamhet såsom vattenkraft, flottning, jordbruk, skogsbruk och påverkan kopplad till infrastruktur och bebyggelse.
Mycket av åtgärder för naturrestaurering av sjöar och vattendrag handlar om att återställa den naturliga dynamiken och förbindelser i landskapet och samtidigt återställa livsmiljöer för arter som exempel lax och havsöring, flod- och havsnejonöga och ål som dessutom vandrar mellan sött och salt vatten. Naturrestaurering av det limniska ekosystemet handlar inte bara om naturvård utan också om hållbart nyttjande av en gemensam resurs och klimatanpassning av samhället. Åtgärder som bidrar till att hålla kvar vatten i landskapet kan till exempel minska risken för översvämningar och bränder.
Exempel på viktiga restaureringsåtgärder
Skapa fritt strömmande vatten och fria vandringsvägar för fisk
Fritt strömmande vatten är en förutsättning för fria vandringsvägar för fisk. De flesta fiskarterna har behov av fria vandringsvägar i vattendragen då många fiskar vandrar för att leka, söka föda och övervintra under sin livstid. De två pilarna visar exempel på var åtgärder kan ske i landskapet.
Att vatten kan strömma fritt och i tillräcklig omfattning är viktigt för det akvatiska livet i inlandsvatten. Många vattendrag hindras idag från att strömma fritt till följd av t ex dammar och felliggande vägtrummor. Vandringsvägar för fisk och andra djur skärs av och transport av sediment och växter hindras. Vattendrag hindras ofta också från att svämma över och ge liv till strandzonen på grund av mänskligt skapade vallar eller hårdgjorda strandkanter. Sverige ska bidra till ett gemensamt EU-mål om 25 000 km fritt strömmande vatten i EU.
Konnektivitet i vattendrag innebär att vattendrag är sammanlänkade och hänger ihop vilket gör att växter och djur kan spridas och vandra fritt i vattendraget. I Sverige råder brist på konnektivitet i de flesta vattendrag, då det ofta finns dammar eller andra hinder som försvårar eller omöjliggör spridning och vandring. I Sverige finns i snitt en vägöverfart per två kilometer vattendrag och var tredje av dessa utgör hinder för uppströms vandrande fisk.
Vissa fiskarter såsom ål, lax, havsöring, asp, flodnejonöga och havsnejonöga har ett särskilt stort behov av konnektivitet då de vandrar långt mellan lek- och uppväxtområden. Det finns även behov för fiskar att kunna röra sig från huvudvattendraget ut i omgivande vattenlandskap. Till exempel behöver gäddor vandra till grunda kustmiljöer eller översvämmade vegetationsområden vid sidan av sjön eller vattendraget för att leka.
En åtgärd för att återupprätta konnektivitet i ett vattendrag innebär att man kan ta bort dammen eller hindret, eller bygga en fiskväg så att fiskar och andra djur kan passera.
Ett steg närmare fria vandringsvägar i Stångån (havochvatten.se)
Bygga fiskvägar
Om det inte är möjligt att ta bort hinder i vattendragen, kan ett alternativ vara att skapa fiskvägar. Många kraftverksdammar saknar idag fiskvägar för uppströms vandrande fisk och de flesta för nedströmsvandrande fisk. För uppströmsvandring rekommenderas i första hand naturlika fiskvägar, som omlöp, eftersom de passar de flesta arter och storlekar.
Är det enbart laxfisk eller andra goda vandrare som ska passera kan en teknisk fiskväg vara en godtagbar lösning, tex en fisktrappa. Även i områden med branta dalsidor som gör det svårt att anlägga naturlika fiskvägar och i områden med kulturmiljöer kan fisktrappor vara ett alternativ. Då gäller att det går tillräckligt med vatten genom fiskvägen för att den skall vara passerbar, men framför allt för att den ska kunna locka till sig fisk.
Rapport: Anordningar för upp- och nedströmspassage av fisk vid vattenanläggningar (havochvatten.se)
Bevara och värna kantzoner
Kantzoner med vegetation mot vattendrag och stränder förbättrar den biologiska mångfalden genom att stabilisera vattentemperaturen, sänka närsaltsnivåer och bryta ned naturens avfall. Det ger förutsättningar för livsmiljöer för mark- och vattenlevande organismer och god ekologisk status för sjöar och vattendrag. Träd i strandzoner minskar också tillväxt av vissa vattenväxter som annars har en tendens att ta över i jordbruksvattendrag.
Film: Europeiskt forskningsprojekt med trädbevuxna kantzoner (youtube.com)
Film: Kantzonen mellan skog och vatten, Grip on Life (youtube.com)
Skugga vattendrag
Många djur är känsliga för minskade syrehalter och höga vattentemperaturer. Särskilt reproduktion kan påverkas eftersom den ofta är temperaturberoende. Skuggade vattendrag bidrar till att hålla temperaturerna nere på sommaren vilket är bra för den biologiska mångfalden. Det behövs ett högre vattenflöde i ett vattendrag som saknar skuggande växtlighet eftersom temperaturen blir högre på sommaren och syrehalten då minskar och påverkar djuren negativt.
Återställa lekbottnar, restaurera flottrensade vattendrag och återmeandra vattendrag
Många vattendrag i Sverige har rensats från sten, block och döda trädstammar. De har kanaliserats för att underlätta flottning, jordbruk och vattenkraftutnyttjande. När stora stenar och block har försvunnit från vattendragen har den naturliga meandringen (att vatten slingrar sig fram) hindrats och den fysiska miljön blivit mer ensartad. Det leder till en ökad vattenhastighet vilket gör att vattnet för bort partiklar som sand och grus. Löv och växtdelar som utgör föda för bottendjur och fisk spolas också bort. Sammantaget blir det en sämre livsmiljö för många arter.
För att återfå naturliga strukturer i vattendragen, kan man föra tillbaka större stenar, grus och döda trädstammar. Det skapar en mer varierad livsmiljö i vattendragen, där växter och bottendjur kan leva och där fisk kan söka föda och skydd och lägga sin rom. Genom att återskapa sidofåror och svämplan bromsas vattnet upp och får en möjlighet att svämma över mot land och skapa grunda strandmiljöer. Zonerna mellan land och vatten är mycket artrika områden. Pilarna visar exempel på var i landskapet åtgärder kan ske.
Film: återställande av vattendrag i Lögdeälven (youtube.com)
Film: Återställande av vattendrag i Klingaälvsån och Fyledalen (youtube.com)
Främja forsande vatten
Att främja forsande vatten är en åtgärd för att säkerställa ett så kallat ekologiskt flöde. Ekologiskt flöde är den andel av den naturliga vattenföringen som behöver säkerställas i vattendraget för att inte riskera negativa ekologiska konsekvenser. Reglering av vattenflödet vid till exempel vattenkraftproduktion skapar onaturliga flöden som många arter har svårt att anpassa sig till. Vattennivåerna kan då variera kraftigt under året och t ex skapa torrlagda bottnar.
Med minskat vattenflöde minskar också vattenhastigheten och vattnet kan inte transportera lika mycket eller lika stora partiklar. Det leder till ökad sedimentation i vattendraget. Ökad sedimentering på bottnar kan slå ut fiskars nedgrävda rom och påverka bottenlevande djur negativt. Hålutrymmen på botten, som är viktiga för många djur, riskerar att täppas igen och vissa bottenlevande organismer kan få svårt att leva där.
Att öka och anpassa vattenflödet för att främja forsande kan därför vara en åtgärd för ökad biologisk mångfald.
Restaurera våtmarker
Våtmarker är bland de mest artrika miljöerna och spelar en nyckelroll i ekosystemet. Arealen med våtmarker har minskat kraftigt under det senaste seklet då de framför allt har dikats ut för skogs- och jordbruk. Under senare år pågår ett brett arbete för att återskapa och återväta våtmarker.
Sverige behöver återskapa stora ytor våtmark för att klara flera miljö- och klimatutmaningar. Våtmarker är viktiga för en biologisk mångfald samtidigt som de våtmarker som bildar torv är viktiga för klimatet. Våtmarker behåller vatten och kan därför stärka landskapet mot både torka och översvämningar. De renar också vattnet innan det rinner vidare till vattendrag.
Återväta torvmarker
Torvmarker där diken håller grundvattenytan sänkt släpper ofta ut större mängder växthusgaser än odikad torvmark. Det gäller i stort sett all dikad torvmark i södra Sverige och den bördigare torvmarken i norra Sverige. Återvätning innebär att grundvattennivån på en plats höjs för att minska utsläppet av växthusgaser. Att återväta torvmarker är viktigt ur klimatsynpunkt och ger positiva effekter på biologisk mångfald.
Återställa svämplaner
I strändernas översvämningsområde, eller svämplan som det också kallas, bromsas vattnet upp och breder ut sig. Stränderna kan därmed liknas vid ett utjämningsmagasin eftersom de har en förmåga att hålla kvar vatten och fördröja avrinningen och därmed förhindra översvämningar nedströms. När vattnet stannar kvar en längre tid kan det även öka vattentillgången vid torka och även utgöra skydda mot brand. Det gynnar även många arter. I genomsläppliga jordar kan vattnet dessutom tränga ned i marken och bilda nytt grundvatten.
Värna stränder mot exploatering
Att värna natur är också en viktig åtgärd. Att bo strandnära är attraktivt och våra stränder hotas ständigt av exploatering genom bebyggelse, bryggor med mera. Även små vattendrag är viktiga att skydda mot exploatering då de ofta hyser hög biologisk mångfald och fungerar som barnkammare för fisk.